Saphira fann sig snabbt i sitt nya hem. Vi var imponerade över hur vig hon var, aldrig klumpig som en valp brukar vara. Jag brukade ställa henne på det lilla bordet för att klippa henne. En dag försvann hon i trädgården. Jag ropade och letade men ingen Saphira. Hon satt snällt på bordet och väntade på mig. Hon var rätt glad för fontänen och krokodilen också men där trillade hon i så vi fick sätta på galler. Hon blev snabbt rätt vild så jag började undra vad jag hade tagit mig till. På kvällarna brukade hon få nåt ryck. Hon sprang som en galning, hoppade överallt, bet hos och skrek och hade sig. Vi trodde först att hon hade blivit knäpp. Folk, ni vet, de som vet allt, rekommenderade mig att lägga henne på rygg, skrika och svära mm, ta henne hos psykologen, meddela klubben att valpen hade något fel i huvudet. Det kändes inte rätt. Som tur är har Saphira en duktig uppfödare som berättade att man aldrig går i kamp med en Lagotto. Det var bara att sätta henne i sin bur tills hon hade lugnat ner sig. Det fungerade, tack Pia. Hon fick ett utbrott en gång när jag var på bussen. Fröken ville gå på egen hand och det fick hon inte. Där fanns det ingen bur att sätta henne i så jag fick kämpa, svettas och skämmas. Men jag är van att tampas med treåringarnas utbrott på mitt jobb. Håll huvudet kall, var lugn men bestämd. Fast jag var nog inte så lugn då, mest jätte orolig att jag skulle göra fel och fördärva en så fin hund. Utbrott kunde hon få i bilen också så vi fick snabbt köpa en bur. Där trivs hon och är hur lugn som helst. Det är tydligen vanligt med kvälls ryck hos dessa små liv precis när man är själv trött och vill sjunka framför TVn.