Min yngsta dotter Nathalie ringde från Paris idag. Hon jobbar au pair. Hon trivs inte alls och vill komma hem efter jul. Hon bor i en familj med två barn som är 8 och 10 år gamla, mitt i paris, 300 meter från Eiffel tornet., eget rum på vinden. Det låter helt perfekt förutom att familjen har missförstått vad au pair betyder. De är trevliga och vänliga men behandlar henne som en piga. Hon får städa, stryka kläder och laga mat hela dagen. Hon har aldrig tid att vara med barnen. Hur ska hon då lära sig franska bättre om hon tillbringar hela sin tid ensam i lägenheten. Och så beklagar de sig att hon inte stryker och lagar mat bättre och undrar varför jag har inte lärt henne det medan deras barn behöver inte ens städa sitt rum. Det måste Nathalie göra. Jag blir så förbannat, vem tror de att dem är. Och agenturen i Frankrike tycker att hon borde vara nöjd som bor så flott. Jag skulle vilja åka dit och skaka om dem. Och så säger min Nathalie: ”jag är ändå duktig som har stått ut i tre månader, jag är faktiskt ganska ung”! Hon är 19, klar hon är duktig min lilla tös. Det ska bli skönt att få hem henne.