Idag stod jag i köket och lagade en couscous gryta. Saphira var på hundstranden i Malmö med min dotter, lilla Sony sov i Anders knän som läste en bok. Allt var frid och fröjd. Medan jag stekte köttet och hackade grönsaker funderade jag över livet. Jag arbetar med barn och hör ofta hur människor kritiserar varandra och ha åsikter om hur man bör fostra sina barn. Det är samma sak när det gäller hundar. Ursäkta ni som tar illa upp att jag jämför hundar och barn men principen är desamma. Jag blir alltid så förbluffad när jag hör folk som tror att deras sätt är den ända rätta och att alla som inte fostrar sina hundar, sina barn, sina katter, mm precis som dem bör kritiseras. Jag funderade vidare över vad som är det rätta och kom fram till att det finns vissa regler som alla måste följa. Man får absolut inte slå, kränka, förlöjliga och utnyttja andra levande varelser vare sig de är människor eller djur. Vi har ett enormt ansvar över dem som är beroende av oss som barn, äldre, handikappade, sjuka, djur och får inte använda vår makt till att göra saker som inte är till deras bästa. Sen bara man följer dessa regler borde det vara upp till var och en hur man vill leva sitt liv. Allt är inte svart och vitt och det finns inte bara ett sätt som är det rätta. Klart att jag har skyldighet att ta reda på hur dem som är beroende av mig fungerar så att jag kan ta hand om dem på bästa sätt och klart att jag har skyldigheten också att svälja min stolthet och söka hjälp om jag inte klarar det själv.  Men dem som ska hjälpa mig måste också kunna ge mig råd som stämmer med min och min hunds eller mitt barns personlighet. För jag kommer aldrig att kunna följa några råd som strider mot vem jag är.  Sen självklart måste jag kunna utvecklas och ändra mitt beteende om det gagnar den jag ska ta hand om men jag kan inte ändra min personlighet. Å andra sidan, jag avundas folk som har en fast åsikt och håller sig till den, för såna som jag som analyserar för mycket blir inga bra ledare. Så fort jag får råd av någon börjar jag analysera och prova och blir osäker. Jag tappar fokus och jag tappar bort mig själv helt. Jag känner mig värdelös som har en massa teoretiska kunskaper som jag inte kan sätta i praktik. Jag vill bara ta min lilla Saphira under armen och försvinna ut i skogen långt ifrån alla kritiska ögon. Tills jag inser att de mest kritiska ögon är mina egna. Man är oftast sin egen värsta fiende. Så, jag borde kanske välja en riktning och hålla mig till den eller vad tycker ni? Idag fyller jag 49 och jag hoppas verkligen att nästa år ska jag ha kommit till ro med mig själv och att Saphira och jag lever i harmoni med varandra. Nu ska jag gå och smaka på grytan innan gästerna kommer. Ha en bra dag.