Det var en intressant resa med många frågeställningar. Jag hade bokat möte med flera mäklare i olika delar av Provence. Vi kände till Rivieran då vi har varit på semester i Nice, Sanary, Antheor,mm. Vi har ofta kört bil runt omkring men vi upptäckte ändå att vi hade en romantiskt bild av Provence som inte riktigt stämde med verkligheten. För det första var det kallt och regnigt hela veckan för det andra var den första ställen vi besökte överbefolkad, övertrafikerad med dyra hus och ingen stans att promenera. Vad f.. ska vi göra här tänkte vi, sitta i sin trädgård med ett glas vin och glo. Andra dagen körde vi långt upp i bergen vid gorges du Verdon och bodde på ett medeltids slott. Vi hade en fin och avkopplande kväll. Vi pratade mycket under en fantastisk måltid om vad vi var ute efter. Vi ville någonting annat med våra liv, vilket är ganska vanligt tror jag när barnen flyttar hemifrån och man blir 50 år. Jag kunde tänka mig lämna allting och prova på vad som helst, meditations gård, hotell för människor med hund + kurser, restaurang, mm och jag trodde min man ville det också. Men det visade sig att han ville nog inte riktig ta det steget. Jaha, vad gör vi här då?  Leta efter ett semesterhus eller ett hus att bo i när vi blir pensionär? Det dröjer 15 år. Är Provence rätta ställe för oss eller ska vi inte flytta till Dalarna istället? Dagen efter körde vi till Mons, en liten historiskt by där vi hade sett en fantastiskt fin gammal gård, alldeles för dyr för oss men vi hoppades på ett mirakel och ville se den ändå. Vi körde många mil i en vacker men helt öde landskap och kom fram till byn. Det var vackert men långt ifrån civilisationen. Helt tom från oktober till maj, inte en ända affär på flera mil avstånd. Där kan man inte bo. Tredje dagen åkte vi till Bagnols en Foret. Där träffade vi många trevliga människor, byn var levande året om, omringad av berg, vingårdar, olivodlingar och massor med vandringsleder, en halv timme från havet. Vi tittade på flera hus och utanför byn hittade vi ett sagolikt ställe som hade allt vad vi önskade oss. Stor trädgård på 7000m2, utsikt över bergen, swimmingpool, inga grannar för nära men ändå nära centrum, byggförbud i hela området, ända ljud var fågelkvitter. Men det fanns en hake, huset hade bara ett sovrum och byggförbudet gäller egen tomt också. Jag hade drömt om ett ställe där det fanns gott om plats för alla som ville komma hälsa på. Allt vi såg efter detta kändes inte rätt. Det följde två dagar av vånda då vi argumenterade för och emot. Ena stunden tyckte vi att vi skulle slå till eftersom priserna har gått ner och snart ska gå upp igen nästa stund tyckte vi att det var dumt att köpa ett ställe som var för liten. Dessutom var vi inte ens säkra på vad vi ville med våra liv. Dagen innan vi skulle åka hem la vi ändå ett bud som ägaren accepterade. Sista dagen tillbringade vi på stranden utanför Nice och lovade oss att inte prata mer om huset den dagen. Det var svårt att tänka på något annat. När vi kom hem igår kväll hälsades vi av två glada hundar och en trött dotter. Vi fick höra att våra grannar, som sätter på musik jättehögt hela dagen och låter sina barn skrika hur länge som helst utan att trösta dem, hade klagat på att vår dammsugare stör dem. Vilken fräckhet. Idag bestämde vi oss att vi inte ska köpa huset i Provence men att vi måste definitivt leta vidare.    

Si vous voulez la traduction en francais ecrivez un commentaire que je sache si il y a quelqu’un qui lit le blogg en francais.