Nu är vi tillbaka efter en omtumlande vecka. Vi kom fram till Frankrike på söndags morgon och sen var det massor att göra. Jag har förstått att det är stor skillnad mellan våra kulturer när det gäller dödsfall. Från lördags morgon till tisdag kl.11 fanns det möjlighet för folk att komma och be vid min mammas öppenkista. Det måste alltid finnas någon av de närmaste på plats och ta emot kondoleanser och berätta hur hon har dött. Det kom cirka hundra personer. Varje kväll är det gemensam bön vid kroppen för alla som vill. Tisdag vid elva stängs kistan med familjen närvarande. Sen är det lunch hemma för släkten, 25 personer. Efter lunchen hämtar vi kistan och kör sakta i kortege genom samhälle fram till kyrkan. Begravningen i kyrkan är en och en halv timme med olika ritualer. Kyrkan är proppfull och alla dessa människor kommer fram efter mässan och beklagar sorgen. Jag har nog pussat 200 personer dessa dagar. När detta är klart åker dem närmaste till kyrkogården och begraver kistan. Sen är det stor mottagning med mat för alla som vill komma, släkt, vänner, bekanta,… Folk ger kort med pengar till mässor, de som inte kunde närvara ringer eller skickar kondoleans kort. De närmaste veckorna måste vi i vår tur skicka tack kort för alla som har visat sitt deltagande på ett eller annat sätt. Som sagt, det är omtumlande men bra samtidigt att man sörjer tillsammans.  När jag kom tillbaka till Sverige kändes det väldigt konstig att det är så få som beklagar sorgen. Jag har förstått att döden är något som ska helst inte synas här men jag tror att det gör sorgearbete mycket svårare och ensammare. 

Saphira har haft det bra. Hon har passat på när matte hade tankarna åt annat håll att tigga mat hos alla med framgång. Hon har inte rört sin egen mat på hela vecka och ändå inte tappat en ända gram trots långa promenader med husse och Sunny. Hon var skendräktig och lyckades sno min brorsbarns gossedjur och bädda ner sig bland allas skor i hallen. Nu är hon trött och vilar mest hela dagen. 

tack alla ni som har visat sitt deltagande.